Imorgon ska jag till Paris. Har målat naglarna röda, packat ner kläder och annat bråte och väntar. Väntar på att bli peppad. Mamma sa precis att "jag alltid är bitter", men jag försöker mer än hon någonsin kommer att förstå. Jag ler och skrattar. Det må vara falskt men jag försöker i alla fall. Det är inte lätt att vara glad när man hela tiden tänker på allt äckligt man stoppat i sig under dagen som banankaka och glass. Och att alltid tänka på hur äcklig och ful man är. Hur man blir gråtfärdig av att stoppa ner kläder för att man vet att vad man än stoppar ner i väskan kommer allt att göra så att man ser fetare ut. Om det nu är möjligt. Vad har jag gjort för att förtjäna att åka till Paris? Min familj kommer bara att hata mig under och efter resan med allt mitt nojande. De förväntar sig att jag bara ska glömma alla mina vanor och funderingar för att det är semester. Bara för att jag har en "normal", äcklig vikt. De har ingen som helst förståelse om att man inte bara släpper sånt för att det är semester. De blev så sura på mitt humör förra gången... Jag är rädd för deras reaktion när de inser att det inte funkar så, att jag nästan vill stanna hemma. Men jag åker med en klump i magen. Måste jobba på mina falska leenden, haha.

Och jag vet att jag låter som världens mest jobbiga, otacksamma brat. Förlåt. Men trots detta ser jag faktiskt fram emot Paris.

Har fixat lite frukost till imorgon så att jag slipper stressa. Det blev en blandning av mild vaniljyoghurt (2% fett), fettfri perika & hallonyoghurt (0,1 %), keso, banan och några hallon. Det blir macka, banan och någon eventuell müsli bar på flygplanet till mellis. Har ingen aning om vad jag ska äta till middag, så det är jag nervös för.

Kommer tillbaka på onsdag/torsdag. Sköt om er!

Jag ska åka iväg på tordag. Till ett annat land jag aldrig varit i.  Frankrike, Paris. Är så orolig för allt med maten. Vad jag ska bli tvungen att äta, hur ofta o.s.v

Inte för att det kan bli så mycket värre än matvanorna nu. Det är som att kroppen tar igen allt man missat. Jag bara äter och äter och äter och äter och blir fet. Fetare. Någon rad choklad, jordnötssmör, sirap, smet o.s.v Och jag blir nästan aldrig mätt. Så trött på att skriva det, men jag saknar tiden jag aldrig var hungrig. Visst, man tänkte på mat dagarna långa men ändå. Folk tyckte att man var smal. Folk som sket i mig innan pratade helt plötsligt med mig. Bara att känna sig älskad var motivation nog att fortsätta, konstigt nog. Så att de inte skulle lämna mig... Hatade att de skulle lägga sig i, men jag vet inte... tyckte om att folk faktiskt brydde sig. Nu bryr de sig inte längre för nu äter fettot. De har de ju sett nu.

Nog om det. Har köpt en massa müsli bars och så ska jag hitta ställen att köpa bananer på, haha. Blir väl en del också. Antagligen vitt bröd vars kalorivärde jag inte vet om. Ibland oroar jag mig så mycket att jag knappt har någon lust att åka iväg. Men det ska bli kul. Det bara ska det. Ska försöka att inte låta någon förstöra resan för mig, och vill inte förstöra resan för någon annan. Ibland vill jag inte följa med för att jag är rädd för tullen, för att jag är rädd att jag inte ska få plats i flygplats sätena och att de ska tycka att jag är jobbig, irriterade. En belastning.

Orden ekar i mina ögon "Du behöver inte sitta på kudden längre. Nu har du något att sitta på". Personen som förut sa att hon tyckte att det var så sorgligt att jag hade ont att sitta ner. Ibland kan jag tänka "hon borde ha vetat bättre än att säga så" men hon var ju bara ärlig. Jag har blivit fet. Normalviktig. Om man hade sett mig på stan skulle ingen reagera. Inte som förut då folk stirrade. I början var jag glad över att blickarna avtog, men nu känns det som att bristen på blickar betyder att jag är fet igen. Allt bara... dallrar. Det är vidrigt. Och så åt jag 50g choklad och 1 halv jävla cupcake idag. Jag kan inte ens klassas som anorektiker längre, känns det som. Skamligt. Måste dra ner på kalorierna till 900-1000 kcal/dag känns det som. Måste göra det. Ska göra det.

Undrar bara om man kan göra det på ett nyttigt och hållbart sätt. Är helt förvirrad. Alla på kliniken vägrar att berätta hur många kcal jag ska få i mig. Har inte brytt mig om att fråga hur man går ner på ett hälsosamt sätt, de skulle bara säga att jag inte ska gå ner i vikt. Eller att jag inte behöver det. Men de ser inte det jag ser. Den putande magen, låren som klistras ihop, armarna som sprider ut sig o.s.v Vill jag ens bli frisk? Svaret är oftast klar: nej. Nej, det vill jag inte. Vill inte få tillbaka min vidriga mens, vill inte gå upp mer i vikt. Jag vill bara vara vacker och duktig. Men jag måste fortsätta leva. Måste bara försöka kompinera båda önskemålen.

Tänker för mycket. Oroar mig för morgondagen. Jag och mamma ska äta på subway, tror jag? Har beslutsångest. Fast jag åt faktiskt en med skinka när jag var som smalast, så varför inte nu...? Funderade på grekisk yoghurt med en massa frukt till frukost men det känns som att det blir en massvis med kalorier. Jag får egentligen inte svära men helvete alltså. Helvete att man ska behöva ha ångest för att gå ut.

Bilder på mig under "smaltiden". Dock så hade jag gått upp ca 4 kg sedan min lägsta vikt, om inte mer.

Storlek XS på shortsen...

God frukost idag. Keso med vaniljyoghurt, banan, hallon, pepparkakskrydda, jordnötssmör och lite sylt. Te med det.

Gick till skolan i tisdags, igår var det studiedag och idag klarade jag inte att ta mig iväg.

Ska träna nu, och sen blir det en müsli bar med te efter det. Middagen kommer att bestå av 1 kotlett, några potatisar och grönsaker.

Allt känns så frånvarande. Inte konstigt att jag då har 50% giltig frånvaro från skolan.

Igår sa kuratorn att om min ångest var för svår skulle jag få ta hem uppgifter istället. Men jag är faktiskt inte säker på att jag vill det faktiskt. Trots att jag hatar skolan kan jag inte koncentrera mig hemma. Bara stirrar på pappret och lär mig ingenting. Men jag kan koncentrera mig i skolan. Typ. Fast mest tänker jag på hur obekväm jag är och försöker slappna av. Sitter som på spikar och försöker se så smal och glad ut som möjligt utan framgång.

Imorgon ska jag till kliniken igen. Klarar inte av väntrummet. Blickar. Trötta blickar som stirrar på mina ben. Inte diskret heller. För jag har oftast min långa, bylsiga kappa på mig. Vägrar alltid att ta av mig den. Det är en ständig kamp om att vara sjukast. Och jag ser oftast friskast ut. Skam, skam, skam. Jag är tjejen som gått upp till normalvikt. Till sin gamla vikt. Allt i onödan. Vill börja leva på 900 kcal/dag eller något. Orkar inte vara så här fet. Men jag småäter alltid. Magen kurrar och jag tar en sked av allt gott vi har hemma. Jordnötssmör, sylt, sirap, smör med socker på, choklad... ja, herregud. Vidrigt. Inte konstigt att jag har gått upp så mycket.

Imorgon ska jag till kuratorn p.g.a min höga, giltiga frånvaro från skolan. Med mamma. Egentligen vill jag inte, och hon säger att hon inte behöver gå med om jag inte vill, men så fort jag närmar mig att säga "mamma, jag vill inte ha dig med" så envisas hon med "men då kanske det är enklare att komma iväg?" Så jag orkar inte kämpa emot. Allt det här med kuratorn och kliniken är av någon anledning triggering. Har ångest över kuratorn och vill så gärna svälta för att "lindra" min ångest. Sjukt, jag vet. Men jag vill så gärna börja svälta igen. Komma bort.  Vad som helst för att komma bort.

Mamma har börjat lita på att jag äter, så nu för tiden tänker jag hela tiden "släng maten och säg att du åt, hon tror ju på dig nu när hon ser att du är en fet jävel!". Tyvärr people, men jag kommer nog att slänga en del mat i framtiden. Ska försöka få i mig så mycket jag står ut med men herrejösses... jag saknar smalheten så mycket.

Hur som helst så vägrar jag att vara öppen med kuratorn. Vet dock inte hur för mamma vet ju om allting. Hittils har jag inte gråtit på behandlingen, så jag vägrar att göra det nu. Aldrig att jag gråter i publik. Och särskilt inte med mamma bredvid som ska försöka trösta mig. Sluta trösta mig och skjut mig istället.