Igår natt sov jag och min kompis över. På natten blev hon alldeles överpigg - alltså hyper - och ville gå till McDonalds. Klockan var tre på natten. Först vägrade jag, men sedan hörde jag hur magen kurrade och det fanns inte mycket att äta hemma hos dem precis. Jag frågade såklart när dem öppnar och hon sa att de hade öppet dygnet runt. Jag brukar nästan aldrig gå dit, så vem var jag att misstro henne?

Så - mitt i natten, dödstrött - kletade jag på mig en massa kajal, mascara och ögonbrynspenna. Jag var så trött, och jag brukar aldrig vara trött på natten.

Medans vi gick på den mörka, kalla och småläskiga (omvägen, dessutom) till stan funderade jag på vad jag ville ha. Vad är nyttigast på McDonalds? Haha. Kaloritabellen dök upp i huvudet av gammal vana men försökte att strunta i den.

Väl där var det stängt för dem skulle öppna klockan sex. Klockan var fyra. Om vi gick hem som vanliga människor skulle? Nej, vi väntade och frös. Hon (och jag också för den delen) hade jättekul åt mitt lidande.

Stackars människor som gick hem/gick till sitt jobb kollade skrämt på oss som om vi skulle råna dem. Visst, jag hade rött hår, kajal, var svartklädd och såg alldeles sliten ut... okej, jag har inte motargument. Jag skulle vara minst lika rädd. Försökte se ofarlig ut, men vad hjälper det? En stackare vi frågat var centralen låg kollade bakom sig, gick fortare och gick till andra sidan vägen bara för att bli av med oss.

Jag var så trött, kall och hungrig att jag inte ens brydde mig utan gick in till tågstationen och satt och värmde mig med min kompis och några andra som väntade på tåg. De kollade också konstigt på oss.

Så fort det blev ljust och McDonalds öppnat kollade ingen ens på oss. Helt plötsligt var vi ofarliga.

Jag beställde en toast utan att veta någonting om kalorivärdet. "Framsteg", som dem skulle sagt på kliniken.

När vi var hemma sov jag alldeles utmattad i utkletat smink, ruffrigt hår och på en madrass på golvet med täcke och kudde utan lakan.

På mindre än ett dygn hade jag dessutom rökt upp 3-4 cigaretter.
I'm classy as shit.

Mitt lov har bestått av cigaretter, kaffe, misshandel och polisanmälningar. Vill inte berätta vem som blivit slagen, men det ar hemskt att dessutom bevittna och att sedan prata med polis.
Om jag ska vara egoistisk och fundera på hur jag mår, ja, då förstår ni nog. Jag skär mig minst två gånger per dag. Mina lyckopiller funkar inte längre. Höger dos kanske gör susen? Jag vet inte. Jag ska på uppföljaning i alla fall.

Min kompis skulle sova hos mig ett litet tag, men av olika anledning kunde hon inte stanna. Jag fattar inte varför, men jag kände mig så övergiven. Efter det sa pappa något som liknade ett hot. Pappa vet säkert att jag rökt men jag bryr mig inte. Det blev för mycket. Jag sprang raka vägen mot badrummet. Jag hade planerat ett långt bad för att lugna ner mig, men det resulterade i att jag borsta tänderna, skar flera sår och försökte inte ens få dem att sluta blöda. Jag bara kollar när det rinner för att fokusera på något annat. Och jag som är känslig för blod blir inte ens lite illamående.

Har varit självmordsbenägen på senaste tid. Jag planerar hur jag ska göra så fort jag blir myndig, och det är så hemskt. Och mamma undrar varför jag tycker att det är svårt att börja plugga. Hon förstår nog inte riktigt vad jag bär på just nu.

Nu ska jag försöka fördriva tiden innan jag somnar.

Den här helgen har jag rökt, druckit (utan att bli full), skärt mig, hetsat, deppat, haft ånget och skämts.

Men jag hade det roligt när min kompis sov över här, och det är i alla fall något.

Jag äter men hittar ständigt på andra sätt att förstöra mig själv. Just nu skulle jag vilja ta vad som helst. Heroin, amfetamin, you name it.

Jag har sagt till mamma att jag vill höja min fluoxetine-dos men hon vill ringa läkare och sånt innan. Sånt bryr jag mig inte om.

Min mens är fortfarande igång. Det är bokstavligen a bloody hell.

Jag ska försöka muntra upp mig själv med munter (jo, visst) läsning, musik och kaffe imorgon. Nästa vecka är det temavecka i skolan. Hoppas att temat inte är "mat och hälsa" för då mår jag alltid så dåligt.

Nu måste jag verkligen sova. Förlåt att jag inte skrivit på så länge, men jag har inte mått så bra.