Jag har gjort framsteg, men samtidigt har det blivit värre.

Jag går till skolan mycket mer nu, men trots att de har höjt min fluoxetindos till 40mg känner jag mig konstant deprimerad och självskadebeteendet blir inte bättre.
Vill röka och bara komma bort. Spelar ingen roll hur.

Åker till Berlin om precis en månad idag. Längtar faktiskt lite.

Förlåt för dålig uppdatering.

Haha töntbild. Visste inte vilken min jag skulle göra. Vet inte vad jag gjorde med läppen.

Igår natt sov jag och min kompis över. På natten blev hon alldeles överpigg - alltså hyper - och ville gå till McDonalds. Klockan var tre på natten. Först vägrade jag, men sedan hörde jag hur magen kurrade och det fanns inte mycket att äta hemma hos dem precis. Jag frågade såklart när dem öppnar och hon sa att de hade öppet dygnet runt. Jag brukar nästan aldrig gå dit, så vem var jag att misstro henne?

Så - mitt i natten, dödstrött - kletade jag på mig en massa kajal, mascara och ögonbrynspenna. Jag var så trött, och jag brukar aldrig vara trött på natten.

Medans vi gick på den mörka, kalla och småläskiga (omvägen, dessutom) till stan funderade jag på vad jag ville ha. Vad är nyttigast på McDonalds? Haha. Kaloritabellen dök upp i huvudet av gammal vana men försökte att strunta i den.

Väl där var det stängt för dem skulle öppna klockan sex. Klockan var fyra. Om vi gick hem som vanliga människor skulle? Nej, vi väntade och frös. Hon (och jag också för den delen) hade jättekul åt mitt lidande.

Stackars människor som gick hem/gick till sitt jobb kollade skrämt på oss som om vi skulle råna dem. Visst, jag hade rött hår, kajal, var svartklädd och såg alldeles sliten ut... okej, jag har inte motargument. Jag skulle vara minst lika rädd. Försökte se ofarlig ut, men vad hjälper det? En stackare vi frågat var centralen låg kollade bakom sig, gick fortare och gick till andra sidan vägen bara för att bli av med oss.

Jag var så trött, kall och hungrig att jag inte ens brydde mig utan gick in till tågstationen och satt och värmde mig med min kompis och några andra som väntade på tåg. De kollade också konstigt på oss.

Så fort det blev ljust och McDonalds öppnat kollade ingen ens på oss. Helt plötsligt var vi ofarliga.

Jag beställde en toast utan att veta någonting om kalorivärdet. "Framsteg", som dem skulle sagt på kliniken.

När vi var hemma sov jag alldeles utmattad i utkletat smink, ruffrigt hår och på en madrass på golvet med täcke och kudde utan lakan.

På mindre än ett dygn hade jag dessutom rökt upp 3-4 cigaretter.
I'm classy as shit.

Mitt lov har bestått av cigaretter, kaffe, misshandel och polisanmälningar. Vill inte berätta vem som blivit slagen, men det ar hemskt att dessutom bevittna och att sedan prata med polis.
Om jag ska vara egoistisk och fundera på hur jag mår, ja, då förstår ni nog. Jag skär mig minst två gånger per dag. Mina lyckopiller funkar inte längre. Höger dos kanske gör susen? Jag vet inte. Jag ska på uppföljaning i alla fall.

Min kompis skulle sova hos mig ett litet tag, men av olika anledning kunde hon inte stanna. Jag fattar inte varför, men jag kände mig så övergiven. Efter det sa pappa något som liknade ett hot. Pappa vet säkert att jag rökt men jag bryr mig inte. Det blev för mycket. Jag sprang raka vägen mot badrummet. Jag hade planerat ett långt bad för att lugna ner mig, men det resulterade i att jag borsta tänderna, skar flera sår och försökte inte ens få dem att sluta blöda. Jag bara kollar när det rinner för att fokusera på något annat. Och jag som är känslig för blod blir inte ens lite illamående.

Har varit självmordsbenägen på senaste tid. Jag planerar hur jag ska göra så fort jag blir myndig, och det är så hemskt. Och mamma undrar varför jag tycker att det är svårt att börja plugga. Hon förstår nog inte riktigt vad jag bär på just nu.

Nu ska jag försöka fördriva tiden innan jag somnar.

Den här helgen har jag rökt, druckit (utan att bli full), skärt mig, hetsat, deppat, haft ånget och skämts.

Men jag hade det roligt när min kompis sov över här, och det är i alla fall något.

Jag äter men hittar ständigt på andra sätt att förstöra mig själv. Just nu skulle jag vilja ta vad som helst. Heroin, amfetamin, you name it.

Jag har sagt till mamma att jag vill höja min fluoxetine-dos men hon vill ringa läkare och sånt innan. Sånt bryr jag mig inte om.

Min mens är fortfarande igång. Det är bokstavligen a bloody hell.

Jag ska försöka muntra upp mig själv med munter (jo, visst) läsning, musik och kaffe imorgon. Nästa vecka är det temavecka i skolan. Hoppas att temat inte är "mat och hälsa" för då mår jag alltid så dåligt.

Nu måste jag verkligen sova. Förlåt att jag inte skrivit på så länge, men jag har inte mått så bra.

Hur många kalorier ska jag äta imorgon?

Hur många kalorier blev det idag?

Ser jag tjock ut om jag sitter såhär?

Hur kan jag dra ner på det så mycket som möjligt?

Är jag hungrig?

Har jag ätit för mycket nu?

Det skulle väl inte skada om jag tog fram min matvåg imorgon?

Några saker jag inte förtjänar i vardagen:

Mat.

Kärlek.

Omtanke.

Glädje.

Någon där ute kanske tycker att det låter dumt, för enligt er kanske ni tycker att alla förtjänar allt det där?

Så är det antagligen, men för mig känns det verkligen inte så.

Vad har jag gjort för att förtjäna det här fina?

Jag kan inte somna om jag inte tar allergimedicin. Det är så långt det har gått. Visst, allergimedicin hjälper även mot klåda men det bådar illa när man inte kan sova på en hel natt utan det.
Det hjälper inte att magen är full med baguette med lättsmör heller.

Jag har gått i skolan varje dag (förutom i måndags då jag skulle till kliniken) men imorgon tror jag inte att jag orkar med det.

Vill äta åtminstone 1500 kcal/dag istället för över 2000 kcal/dag. Måste börja planera istället för att trycka i mig onyttigheter. Jag har så svårt att hitta balans. Jag har aldrig haft balans i någonting.

Ska nu äta mer än en halv pizza. Mm, jo, väldigt anorektiskt av mig. Verkligen.

Vill inte prata med mamma om det och jag ville göra henne glad genom att föreslå att vi kunde äta pizza.

Nåväl. Som man liggar får man bädda.