Var läraren tvungen att välja boken Sanor slash Ida?

Jag stötte på ett erkännande på sidan 190. Jag slutade läsa. Vet inte hur länge jag satt där och bara stirrade.

Innan i boken stod det om hur hon kanske inte kunde fortsätta dansa och att det var "hennes fel". Nu förstod jag vad hon menade.

Det känns som att sjukdomen smyger sig på överallt. När man försöker försvinna in i världen av böcker så dyker det upp igen.

Hela min klass läser boken. De som inte förstått att jag har anorexia kommer säkert att lista ut det tack vare den här boken. "Det finns en tjej i parallellklassen som har anorexia. I perioder är hon knappt i skolan överhuvudtaget" stod det på sidan 191. Precis som jag.

Lärarna vet såklart om min situation, men inte alla elever. Vissa vet, vissa förstår. Men killarna vet det inte. Inte vad jag vet, i alla fall. Kanske någon.

"Bantar du?" frågade en kille en gång dock när jag tog pyttelite mat på hemkuskapen. Hah. Om jag hade försökt banta på allvar hade jag inte ens tagit mat. Jag såg/ser knappast svältande ut längre. Till och med min syster säger att jag nu "har någonting att sitta på"...

Idag åt man två mål mat för jag vaknade som vanligt sent idag.

Chokladhavregrynsgröt med mjölk, jordnötssmör och banan (glömde att ta kort) och två alldeles för goda hamburgare. Hemgjorda såklart, men ändå. Med hemgjort dressing. TVÅ. Vad tänker jag med? Min mage har svullit upp och jag mår förskräckligt. Borde spridit ut maten istället. Ätit någon banan några timmar innan och  sen inte behövt äta så förskräckligt mycket. Bakade idag, så tänkte unna mig lite key lime pie men nej. Inte nu längre. Försöker vara glad ändå och lyssna på musik och det går faktiskt ganska bra.
Vill verkligen inte gå upp till förra veckans vikt igen, men jag blir säkert tvungen ändå.

Mina tankebanor är så tråkiga. Alltid om samma saker. Deprimerande saker. Matplanering, hur man ser ut, hur man ser ut i andras ögon, hur man ska se ut (om man ska dra in magen, le, skratta, om alltför mycket fett syns o.s.v.), kalorier, ångest m.m Och man man passerar en spegel... ja, då är det kört. Särskilt när man är hemma. Då får man alla fula ord man kan i huvudet spottat på en. "Äckel, fetto, vidrig, pucko, ful" med mera. Om man har otur kanske man råkar på ett slag på benet. Och ett till, och ett till... Sen bultar man på för allt man har. Försöker vara tyst så att ingen ska höra när man egentligen vill skrika, riva, gråta för allt man har. Jag vill bara straffa mig själv för att jag lever och är så hemsk. Lida för att jag någonsin fått oturen att komma till världen och förpestat min omgivning. "Varför kan jag inte bara dö?"  tänker jag ofta. Man kan väl säga att jag försökt ta mitt liv. Jag svalt ju trots allt. Nästan ihjäl. Jag hatade mig själv för att jag gjorde min familj, mina vänner o.s.v så ledsna, och någonstans tänkte jag nog att alla skulle ha det så mycket bättre utan mig. Så jag struntade i att benen krampade, fingrarna var blå och att kroppen bara låg i sängen hela dagarna; jag ville bara försvinna i huvudet. Och så var det också; jag kunde inte gråta, inte skratta. Ingenting. En familjemedlem sa en gång att det såg ut som att någon sugit ut min "själ", om man nu tror på en sådan.

Och för varje dag som går frågar jag mig själv samma fråga "hur kommer det sig att jag fortfarande lever?".

Idag var jag hos kliniken. Jag hade gått ner ca 1 kilo. Jag kunde inte hjälpa det; jag blev så nöjd. Mamma sa till och med "oj, vad du ser nöjd ut", haha. Inget pokerface direkt. Men jag borde inte vara nöjd för jag är 1 kg under den vikt min kropp trivs i (nej, inte enligt BMI, som by the way inte stämmer enligt mig p.g.a att muskler väger mer än fett). Så jag unnade mig en megamiddag idag. Har för mycket ångest för att skriva "take that, anorexia".

Min mentor i skolan ringde min mamma idag och berättade att jag skulle till kuratorn på måndag. Jag hatar skolan.

Imorgon ska jag kanske baka något, så jag har redan ångest för det.

Men här är det jag ätit idag. Vaknade sent idag igen.

12.20 - Jordgubbsfil (2,7 %) med banan.

15.40 - Grillad macka med parmaskinka, mozarella, någon senaps-philadelphiaröra och sallad (vet inte exakt vad som var i den för jag åt den på kafé).

20.00 - Fem små potatisar + alldeles för mycket kålpudding + sallad med salladsdressing + morot och ärter + brunsås. Slängde tyvärr 1 potatis p.g.a min ångest.

Cravings. Det är nog det drygaste som finns ibland. Man vill så gärna äta men kan inte förmå sig att göra det för "det är mer än man bestämt". Vet att man ofta är sugen på det man får för lite av, så om jag ofta är sugen på choklad, vaniljsojamjölk, kakor o.s.v, betyder det att jag är ute efter snabb energi, fett och kalcium?

Men det är en av de jobbiga sakerna med att vara anorektiker; det spelar ingen som helst roll hur gärna man vill ha mer mat än man planerat eller vad konsekvenserna är om man inte äter det. Man tänker bara på konsekvenserna om man faktiskt äter det.

Och idag har jag haft en del cravings. Choklad, smör med socker på, kött, McDonalds, jordnötssmör o.s.v Antar att det betyder att kroppen säger "ge mig mer energi och fett". Men jag hatar att äta fett. Eller njae. Hatkärlek är det ju. Man älskar smaken men hatar när det slinker ner och magsäcken blir fylld. Det är därför jag brukar ta något jag är sugen på, tugga på det och sedan spotta ut det.  Det är väl bättre än att spy men ändå...

Maten gick väl lite bättre idag. Vill inte skriva kalorierna här eftersom att jag inte vill att andra ska ta efter mina dåliga vanor, utan se med ögat vad som ser "tillräckligt" ut på tallriken.
Åt min frukost så sent för att jag steg upp så sent idag.

(min dator vägrar att rotera bilderna)

13.00 - Keso blandat med vaniljyoghurt och jordgubbsfil, hallon, banan, jordnötter och pumpakärnor.

16.30 - Rostad surdegsmacka med två skivor salami + 275 ml (1 flaska) froosh mango & apelsin.

20.00 - 1 morotsbiff med hemgjord potatismos + smör på och i potatismoset (!!!) + grönsaker + salladsdressing (inte på ärterna och moroten).

Har fortfarande ångest för smöret eftersom att jag ska väga mig imorgon på kliniken. Vågen visade något gram minus idag på vågen här hemma, fast det vågen är sönder så jag vet inte säkert.
Ta hand om er!

Jag förstår inte hur jag ska kunna bli bättre när jag saknar allt det så kallade "dåliga". Jag saknar att vara smal. Saknar att ha ett mellanrum mellan låren, saknar mina höftben, mina revben, mina smala armar och att inte vara så jäkla känslosam. Att bara säga tänka "spela roll" till allt. Saknar min lilla magsäck.

Och jag vet att det är sjukt. Jag vet att det inte är ett ideal att sträva efter. Jag vet  att svält inte håller i längden. I alla fall den förnuftiga sidan av mig. Men jag saknar det.

Det känns som att ha gett upp ens livsuppgift. Nu kanske ni tänker "vilken värdelös livsuppgift". Ja, ja det är det. Men hela mitt liv kretsar kring det här. Har nästan inte tänk på annat sen förra vintern.

Jag ställde mig på vågen idag och den visade några gram mindre. Men man vet aldrig med tanke på at jag var hungrig och attjag inte druckit någonting.

Jag vill bara få bort alla sorters ätstörningar ur världen. Men samtidigt är jag livrädd att leva utan det i rädsla av att "bli fet". Jag vill inte vara provocerande men jag är redan fet. Och jag vet inte hur jag ska bli smal utan att svälta. Jag tränar men det hjälper inte. Jag vill bara ha kul igen och faktiskt leva, men vara smal samtidigt.

Jag är så sur på kliniken och dietisten. Varför vägrar de att berätta hur många kcal jag måste få i mig varje dag? Visst, de säger vad jag ska äta men jag vågar inte äta så mycket. Om jag åt så mycket skulle hela dagen gå åt till att just äta.

Maten går inte så bra just nu, enligt mamma i alla fall. Idag åt jag bara 800 kcal, om ens det (900 kcal/dag är svält).   1 risifrutti XL, lax med kräftstjärtar, sås och grönsaker och lightläsk. Till mitt försvar så vaknade jag ganska sent idag, för jag klarar verkligen inte av att gå till skolan. Jag har varit så nere så länge, och ångesten blir aldrig bättre. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag vill så gärna gå ner i vikt. Typ 7 kilon. Inte bra. Just nu har min vikt stannat och slutat att gå upp i vikt, så jag hoppas att den åtminstone inte rusar upp mer. Men min kropp mår betydligt bättre än förut när jag bara fick i min under 500 kcal, det märker jag. Det är bara huvudet som strejkar nu.