Har inte updaterat på ett bra tag nu, men det är bara på grund av mina urusla vanor att ena natten sova och ena natten vara uppe hela natten. Ryckte till flera gånger när jag träffade en kompis igår. Men hur trött jag än var så blev jag nervös när det var dags för mellis. Och det var jobbigt att säga "jag tror att det är dags för mellis" som om jag var en av dem människorna som behövde mat. Som alla andra människor, alltså. Bara av dem orden kände jag mig 40 kg tyngre. Sen fick jag en stor skål så jag kanske hällde upp 2-3 dl (hade inga mått så jag blev nervös för det också) och sen erbjöd hon mig müsli. Jag sa ja (!!!). Som om det inte var jobbigt nog att det var 90 kcal/deciliter. Så jag hällde på ett tunnt lager. Blev knappt någon müsli men ändå. Och en halv banan också. Som om det inte var en utmaning svår nog så fick jag världens största sked. Äter allt man kan äta med sked med en tesked (förutom soppa) så jag blev ännu räddare för att se girig ut med min stora sked. Fick trösta mig med att hon ätit pizza.

Ännu en bild på mig i juni

Imorgon är det skola för första gången på veckor och jag är ett nervöst vrak. Jag sitter och kollar på Dr. Phil och mår skit. Jag vill inte till skolan. Till alla vänliga, fina människor som undrar vad jag håller på med. Vad ska jag svara? Ångest är ingen ursäkt tydligen. Jag hade ett möte med min mentor, rektorn, skolsystern, skolpsykologen, 2 personer från ätstörningsenheten, mamma och pappa. Det var som att alla kollade på mig och tänkte att jag var för fet för att ha folk från ätstörningsenheten där och som att de tänkte att jag inte var duktig och att jag var en lat idiot. Okej, visst, jag är inte duktig längre och det passade rektorn på att förtydliga. "Det här måste kännas konstigt för dig för du är van vid att vara duktig, visst?". De säger att jag är "otroligt intellektuell" men att de inte kan se det när jag inte är på lektionerna. Jag får inget första betyg som alla andra och jag känner mig helt värdelös.

När ska det här vända?

Jag borde göra läxorna och det ska jag men jag orkar verkligen inte.

Jag borde träna och jag har inte gjort det på flera dagar men jag orkar verkligen inte.

Jag borde minska mitt kcal intag och bli smal men jag orkar verkligen inte.

Jag vill men jag kan inte, jag orkar inte leva längre.

Jag i juni, ca 43kg lätt

Pro ana - promoting anorexia. Det här är ett väldigt känsligt ämne för många - som mig själv - men jag tänker skriva av mig ändå. Pro ana är en sjuk, äcklig, vidrig sekt. De leder folk mot döden och ohälsa. De uppmuntrade mig att sträva mot död och thigh gaps. De kanske är jättetrevliga människor, men är de verkligen det om de uppmuntrar död? För svält funkar inte och ett rent helvete är resultatet. Håret faller av, man fryser och lever som en zombie. Det är inte kul att leva med svält. Man känner sig redan död.

En tjej på facebook länkade en pro ana sida. Jag tänker inte länka den för jag vill inte uppmuntra äckliga pro ana sidor.

Allvarligt talat struntar jag i om jag får negativa kommentarer som säger att jag inte vet hur det är och att man behöver stöd. Bullshit. Man behöver stöd med att sluta, och pro ana sidor är inte det rätta stället för det.

Jag måste medge att jag fortfarande kollar in bloggar med ätstörda människor, men de uppmuntrar i alla fall inte folk att göra som dem.

Ta hand om er.

Lanugo är kroppens sista, depserata försök att värma kroppen när den svälter. Det drabbade mig. Men jag trodde inte att det var lanugo! Jag trodde att jag var hårig som person. Fram till denna dag faktiskt. Jag hade jättemycket hår på nacken. Magen blev också drabbad. Kände mig som en gorilla och fasade för bikinis. Som alltid, men till och med ännu mer. Men jag såg det oftast i badrumsspegeln och jag frös alltid för mycket - ironiskt nog - för att orka studera det någon längre tid. Ville bara in i badet eller duschen och värma mig. Länge kunde jag stå vid duschen eller ligga i badet och hoppas på att bli varm. Men icke. Jag blev aldrig helt varm. Tårna kunde lika gärna falla av, samma sak med mina blåa fingrar. Fryser fortfarande om fingrarna ibland. Det är jättejobbigt att skaka händer med folk som vet om min ätstörning. De förstår ju varför jag fryser. Jag vet att det är höst men den fryser fortfarande trots att jag äter. Inomhus också. Under täcken. Jag åt säkert 1 500 kcal idag! En pain au chocolat och allt.

Nåväl.

Nu har de - läkarna - gett mig antidepressiva. Eller ångestdämpande. Eller om det är samma sak. Jag vet faktiskt inte. Orkar inte bry mig. Bara man kan lösa upp tabletten i ett glas så är jag nöjd. Jag tvivlar på att de skulle kunna hjälpa mig, och att jag kommer orka eller komma ihåg att ta dem. Imorgon ska jag ta min första, halva tablett.
Läkare och mamma har berättat om de många eventuella biverkningarna, men såklart kommer jag bara på några. Illamående, ont i magen, dålig aptit (hurra, hurra?) och i värsta fall; mani (om man har det är släkten, babblade de om) eller att man får en önskan att skada sig själv eller till och med ta sitt liv. I sällsynta fall, påminner de mig om. Men ändå.

Och imorgon ska jag till skolan. Fylld med antidepressiva piller, fett och ångest.

Jag är sjuk och har ingen aptit. Så fort jag äter mår jag illa och tror att jag kommer spy. Min mage värker. Förkylningen gör så att jag fryser mer än vad jag gjort på månader (när jag var som smalast). Jag kämpar i mig ca 1000 kcal per dag nu för tiden. Inte direkt mycket, men om jag äter mer kommer jag nog få mer magont. Jag vill bara må bra.

Nu är jag tillbaka från Paris. Jag hade det helt otroligt bra. För det mesta i alla fall.

Det var ett rent helvete i affärer. Jag tyckte inte att jag förtjänade att köpa någonting. Började nästan gråta av att se saker jag önskade att jag kunde se smal och fin ut i. Vill bara gömma min vidriga kropp. Skala av allt fett, suga ut det. Åt en helvetes massa mat och har gått upp minst 1 kg. I början av resan bröt jag ihop. Första dagen. Jag sa att jag inte såg det roliga i det hela. Att jag ville hem och att jag bara ville dö. Jag bara plågade dem hela kvällen. De hade spenderat så sjukt mycket pengar på att jag skulle ha kul och där ligger jag ihopkurad och snyftande under täcket och vill bara dö. Men resten av dagarna gav jag mitt allt. Jag var faktiskt ganska glad. Jag hade faktiskt kul. Ville inte vara till besvär. Men nu väger jag nästan så mycket att jag vill spy. Jag har på allvar sagt till mig själv; om du väger **kg så ska du ta livet av dig, för då vill ingen veta av dig längre" men jag vet att jag aldrig skulle göra det ändå.
Jag ska till dietisten imorgon, psykologerna på fredag och doktorn på måndag.

Jag vill allvarligt talat dö och magra av i min grav. Aldrig äta mer.